It all started this spring. I woke up one morning and couldn’t feel my right foot. After at least six months with nearly no problem from my herniation it was back, worse than ever. X-rays, months of pain and finally surgery followed. All was fine, the pain was gone, but I still couldn’t feel my foot properly.

 

The two toes furthest to the right have reduced sensitivity, and something else is slightly off with the nerves going down from my back to my right foot. For months, since spring, I haven’t been able to stand on my tiptoes, with the consequence of not being able to run and a highly increased risk of injury. The doctor said that it was normal, that all I could do was to wait.

 

Then three days ago. I stood up from a machine at the gym and without thinking I stood on tiptoe. On both feet.

 

Two days ago I attempted to walk around the apartment on tiptoe. I succeed. I can’t do it for too long because the muscles are not used to working that way anymore. But still. For the first time in months it’s physically possible. I can stand on tiptoe. Potentially, I’ll be able to run soon. Potentially, the sensitivity will come back soon too and I will be fully recovered.

 

Going on a run would be amazing.

 

In Swedish:

Allt började den här våren. En morgon när jag vaknade så kunde jag inte känna min högra fot. Efter åtminstone sex månader med nästan inga problem alls så var mitt diskbråck tillbaka, värre än någonsin. Röntgen, månader av smärta och slutligen operation följde. Allt var bra, det gjorde inte ont längre, men jag kunde fortfarande inte känna min fot ordentligt.

De två tårna längst ut till höger har nedsatt känsel, och någonting mer är en aning underligt med nerverna som går ned i foten från ryggen. I månader har det varit omöjligt för mig att stå på tå. Konsekvensen av det är att det är en mycket större risk att göra sig illa och att det är omöjligt att springa. Läkaren sa att det var normalt, att allt jag kunde göra var att vänta.

För tre dagar sedan reste jag mig från en maskin på gymmet och utan att tänka stod jag på två. På båda fötterna.

För två dagar sedan försökte jag gå runt lägenheten på tå. Det lyckades. Jag kan inte gå runt på tå för länge eftersom de musklerna inte är vana att jobba länge, men ändå. För första gången på månader så är det fysiskt möjligt för mig att stå på tå. Potentiellt sett kanske jag kan springa snart. Potentiellt sett kommer känseln att komma tillbaka och jag kommer att bli helt frisk.

Att ge sig ut och springa vore alldeles fantastiskt.