Take Time to Appreciate How Far You Have Come

selfed

Right now we’re having a course about personal and professional development and in this course we were asked to taking a test called “strength finder” in which the test “determines”* your five biggest strengths and gives you an action plan for how to work with them.

 

One of my top five were “achiever” and in the description there was this sentence that really hit me; “Achievers tend to move on to the next challenge without acknowledging their successes. Counter this impulse by creating regular opportunities to enjoy your progress and accomplishments.”

 

For the last couple of weeks I’ve been a little bit frustrated by lack of progress in my work out. The thing is: there has been progress. I have improved. Not only can I lift heavier but run further. I can walk on my toes, I feel more energetic than ever. But as I don’t acknowledge these things as progress, as success, it feels like nothing is happening.

 

Less than two weeks ago I broke my personal record on the cross trainer by far and spent 45 minutes on cardio (you can read about it here). This would have been impossible only a few months ago. Only a few days later I broke the record again, accomplishing 60 minutes on the cross-trainer. When I started working out again in November, 10 minutes was horrible on a lower resistance. That’s success. That’s basically the definition of success. But I walk around being frustrated with a lack of progress.

 

And suddenly 45 minutes is no longer success, it’s expected. Suddenly I need to manage those 45 minutes on a higher resistance, suddenly I’m alternating between 22 and 30 (5 minutes of each), getting frustrated when I can’t do the entire thing on 30. Thinking there’s no progress. That I haven’t progressed.

 

In a way, this test was almost ridiculously important to me, because it helped me see my own behaviour in a new light. It helped me realize that yes, there is progress, yes, I am progressing. I just need to make sure to take the time to reflect upon and appreciate it.

 

This is where I took the test if anyone’s interested. We got an access code from our teacher so I’m not sure about how it works if you don’t have one. It looks like you might have to buy one.

 

* Please remember that these sort of tests are not always right and even when they are they don’t test everything. The best tests only get it about 70 percent right.

 

//Just nu har vi en kurs om personlig och professionell utveckling och i den här kursen ombads vi att ta ett test som heter ”strength finder” i vilket tester ”avgör”* dina fem största styrkor och ger dig en action plan för hur du kan jobba med dem.

 

En av mina topp fem var ”achiever” och i beskrivningen fanns en mening som verkligen träffade mig ”Achievers brukar gå vidare till nästa utmaning utan att kännas vid sin framgång. Motverka den här impulsen genom att skapa regelbundna möjligheter att njuta av dina framsteg och prestationer”.

 

De senaste veckorna så har jag varit lite frustrerad av bristen på framsteg i min träning. Saken är bara den att det har skett framsteg. Jag har utvecklats. Inte bara kan jag lyfta tyngre utan också springa längre. Jag kan gå på tå, jag har mer energi än någonsin. Men eftersom jag inte erkänner dessa saker som utveckling, som framgång, så känns det som att ingenting händer.

 

För mindre än två veckor sedan slog jag mitt personliga rekord på cross-trainern med hästlängder och körde 45 minuter cardio (du kan läsa om det här). Det hade varit omöjligt för bara några månader sedan. Bara några dagar senare så slog jag det nya rekordet också och klarade 60 minuter på cross-trainern. När jag började träna igen i November så var 10 minuter hemskt, och då på lägre motstånd. Det är utveckling. Det är mer eller mindre definitionen på utveckling. Men jag går runt och är frustrerad på grund av att jag inte utvecklas.

 

Och plötsligt är inte längre 45 minuter framgång, det är förväntat. Plötsligt behöver jag klara de 45 minuterna på högre motstånd, plötsligt alternerar jag mellan 22 och 30 (5 minuter på varje) och blir frustrerad över att jag inte klarar hela på 30. Och känner att det inte sker någon utveckling. Att jag inte utvecklas.

 

På ett sätt var det här testet nästan löjligt viktigt för mig, för det hjälpte mig att se mitt eget beteende på ett nytt sätt. Det hjälpte mig att inse att jo, det sker utveckling, jag utvecklas. Jag behöver bara se till att ta mig tid att reflektera över och uppskatta det.

 

Jag tog testet på den här sidan om någon är intresserad. Vi fick en access code av vår lärare så jag vet inte riktigt hur det fungerar om du inte har någon. Det verkar som att man behöver köpa en.

 

* Kom ihåg att den här sortens tester inte alltid har rätt och även när de har det så testar de inte allt. De bästa testerna är bara runt 70 procent rätt.

Spring Salad with Beetroot Falafel

sallad2

Good Morning!

I hope that you are all doing well and have had as much sun as Gothenburg has the last couple of days! Yesterday after our workout my friend and I decided to make a salad and have our first rooftop hangout of the season. I have to admit it was a little bit too cold to stay there for very long, but it still felt great to be up there, even for a little bit, it felt like spring!

 

I always base my salad on the same things (salad, pears, olive oil, cherry tomatoes and salt flakes), but as this was going to be the entire meal we also needed to add protein. The gym is right to a smaller store where it’s always kind of a lottery what you will find or not, sometimes nothing, sometimes real gems. Yesterday was a good day and we stumbled across these vegan beetroot falafels. Yum! I really do recommend them as it is an additional splash to colour compared to normal falafels and they did taste really good! Perhaps they’re a little bit dry compared to the ones you would make yourself, but they make up for it by being so incredibly quick and easy to cook!

 

//God morgon!

Jag hoppas att ni har det riktigt bra och att ni har haft lika mycket sol som Göteborg har haft de senaste dagarna! Igår efter vårt träningspass så bestämde jag och min vän oss för att göra en sallad och inviga takterrassen för i år. Jag måste erkänna att det var lite för kallt för att man skulle kunna stanna där uppe särskilt länge, men bara en liten stund kändes fantastiskt; det kändes som vår!

 

Jag baserar alltid min sallad på samma saker (sallad, päron, olivolja, körsbärstomater och flingsalt), men den här gången var salladen tänkt att vara hela måltiden så vi behövde en proteinkälla. Gymmet ligger bredvid en mindre affär där det alltid är något av ett lotteri vad man hittar och inte. Ibland hittar du ingenting, ibland riktiga guldkorn. Igår var en bra dag och vi snubblade över dessa veganska rödbetsfalaflar. Yum! Jag rekommenderar dem verkligen eftersom det ger en extra färgklick jämfört med vanliga falaflar och de smakar riktigt gott! Kanske är de lite torra jämfört med de du lagar själv, men de är himla snabba och smidiga att fixa!

That 2.30 feeling – The Uninspired Time of the Day

moln

This Friday afternoon, like most afternoons, I got extremely uninspired and tired a little bit before 2 p.m. The report I was trying to finish seemed like the most boring thing I’ve ever read, and I didn’t really feel like editing any photos or even clean the apartment. All things I really needed to do, and which normally wouldn’t be a problem.

 

Instead of writing the conclusions of the report I therefore sat down to write a blog post about this uninspired time of the day, asking if someone else feels the same way, and decided to do a quick googling. Little did I know, this is a real thing, a concept known as “that 2.30 feeling”.

 

So why do we get so tired and uninspired around 2.30 p.m. then?

Well, apparently it’s because according to our bodies natural sleep cycle we need to take a nap around that time (hence siestas for example) and our brains therefore releases sleep chemicals (source).

 

In other words, this is apparently a thing, but have any of you experienced it? I can somewhat cure it with the right lunch and (of course) coffee, but it does not help entirely. How about you?

 

//Den här fredagseftermiddagen, som de flesta eftermiddagar, blev jag extremt oinspirerad och trött lite innan klockan 14. Rapporten som jag försökte skriva klart tycktes vara det tråkigaste jag någonsin läst, jag kände inte för att redigera bilder eller ens städa lägenheten. Jag behövde verkligen göra alla de här sakerna, och normalt sett vore det inget problem.

 

Istället för att skriva en sammanfattning på rapporten så satte jag mig ner för att skriva ett inlägg om den här oinspirerade tiden på eftermiddagen, och fråga om någon annan kände på samma sätt. Men först gjorde jag en snabb googling och det visade sig att det här faktiskt är ett koncept ”that 2.30 feeling”. (den där 14.30 känslan).

 

Så varför blir vi så trötta och oinspirerade vid 14.30 då?

Tydligen är det grund av att enligt vår kropps naturligs sömncykel så behöver vi ta en tupplur vid den tiden (därav siestas till exempel) och våra hjärnor utsöndrar därför sömnkemikalier. (Källa).

 

Med andra ord så är det här tydligen ett fenonem, men har någon av er upplevt det? Jag kan delvis bota det med rätt lunch och (såklart) kaffe, men det hjälper inte helt och hållet. Hur är det för er?