Take Time to Appreciate How Far You Have Come

selfed

Right now we’re having a course about personal and professional development and in this course we were asked to taking a test called “strength finder” in which the test “determines”* your five biggest strengths and gives you an action plan for how to work with them.

 

One of my top five were “achiever” and in the description there was this sentence that really hit me; “Achievers tend to move on to the next challenge without acknowledging their successes. Counter this impulse by creating regular opportunities to enjoy your progress and accomplishments.”

 

For the last couple of weeks I’ve been a little bit frustrated by lack of progress in my work out. The thing is: there has been progress. I have improved. Not only can I lift heavier but run further. I can walk on my toes, I feel more energetic than ever. But as I don’t acknowledge these things as progress, as success, it feels like nothing is happening.

 

Less than two weeks ago I broke my personal record on the cross trainer by far and spent 45 minutes on cardio (you can read about it here). This would have been impossible only a few months ago. Only a few days later I broke the record again, accomplishing 60 minutes on the cross-trainer. When I started working out again in November, 10 minutes was horrible on a lower resistance. That’s success. That’s basically the definition of success. But I walk around being frustrated with a lack of progress.

 

And suddenly 45 minutes is no longer success, it’s expected. Suddenly I need to manage those 45 minutes on a higher resistance, suddenly I’m alternating between 22 and 30 (5 minutes of each), getting frustrated when I can’t do the entire thing on 30. Thinking there’s no progress. That I haven’t progressed.

 

In a way, this test was almost ridiculously important to me, because it helped me see my own behaviour in a new light. It helped me realize that yes, there is progress, yes, I am progressing. I just need to make sure to take the time to reflect upon and appreciate it.

 

This is where I took the test if anyone’s interested. We got an access code from our teacher so I’m not sure about how it works if you don’t have one. It looks like you might have to buy one.

 

* Please remember that these sort of tests are not always right and even when they are they don’t test everything. The best tests only get it about 70 percent right.

 

//Just nu har vi en kurs om personlig och professionell utveckling och i den här kursen ombads vi att ta ett test som heter ”strength finder” i vilket tester ”avgör”* dina fem största styrkor och ger dig en action plan för hur du kan jobba med dem.

 

En av mina topp fem var ”achiever” och i beskrivningen fanns en mening som verkligen träffade mig ”Achievers brukar gå vidare till nästa utmaning utan att kännas vid sin framgång. Motverka den här impulsen genom att skapa regelbundna möjligheter att njuta av dina framsteg och prestationer”.

 

De senaste veckorna så har jag varit lite frustrerad av bristen på framsteg i min träning. Saken är bara den att det har skett framsteg. Jag har utvecklats. Inte bara kan jag lyfta tyngre utan också springa längre. Jag kan gå på tå, jag har mer energi än någonsin. Men eftersom jag inte erkänner dessa saker som utveckling, som framgång, så känns det som att ingenting händer.

 

För mindre än två veckor sedan slog jag mitt personliga rekord på cross-trainern med hästlängder och körde 45 minuter cardio (du kan läsa om det här). Det hade varit omöjligt för bara några månader sedan. Bara några dagar senare så slog jag det nya rekordet också och klarade 60 minuter på cross-trainern. När jag började träna igen i November så var 10 minuter hemskt, och då på lägre motstånd. Det är utveckling. Det är mer eller mindre definitionen på utveckling. Men jag går runt och är frustrerad på grund av att jag inte utvecklas.

 

Och plötsligt är inte längre 45 minuter framgång, det är förväntat. Plötsligt behöver jag klara de 45 minuterna på högre motstånd, plötsligt alternerar jag mellan 22 och 30 (5 minuter på varje) och blir frustrerad över att jag inte klarar hela på 30. Och känner att det inte sker någon utveckling. Att jag inte utvecklas.

 

På ett sätt var det här testet nästan löjligt viktigt för mig, för det hjälpte mig att se mitt eget beteende på ett nytt sätt. Det hjälpte mig att inse att jo, det sker utveckling, jag utvecklas. Jag behöver bara se till att ta mig tid att reflektera över och uppskatta det.

 

Jag tog testet på den här sidan om någon är intresserad. Vi fick en access code av vår lärare så jag vet inte riktigt hur det fungerar om du inte har någon. Det verkar som att man behöver köpa en.

 

* Kom ihåg att den här sortens tester inte alltid har rätt och även när de har det så testar de inte allt. De bästa testerna är bara runt 70 procent rätt.

Under the Weather

 I guess the first sign was how incredibly difficult it was to get out of bed yesterday morning, despite absolutely loving mornings. I snoozed for almost an hour and then spent an additional half an hour in bed checking my phone. Or perhaps the first sign was the day before when my body only managed the bear minimum at the gym.

 

The second sign came an hour later in the form of the first sneeze.

 

An additional hour later my throat started to hurt a little. Around here I decided to skip today’s cardio and go for a walk instead. It was really nice, I really needed some fresh air and time to think. I walked along my normal route but then apparently decided to see if I could find an answer to the question I’ve had for a while now; “is it possible to walk across the Älvsborgs bridge?” This is a really big bridge in Gothenburg that crosses the river in the city.

 

The thing is, this bridge is 900 meters long. Not that bad to walk, right? The second thing is that this bridge is around 5 km (3 miles) away from my apartment. So yeah… I was feeling too sick/worn out to do cardio and therefore walked around 11 km (6.8 miles) instead. Great decision! It was a really nice walk, and I got to see a lot of places that I haven’t seen before but it’s safe to say that I felt even more worn out once I got back home.

 

So then I fell asleep for a couple of hours before making banana ice-cream and sitting down to write this. I still wanted to use these a bit lesser quality photos I took tonight though, just to show you the Canada sweatshirt I always live in when I want to feel cosy! I bought it in Canada back in 2012, and it’s way too big nowadays but I absolutely love it!

 

(To answer the question: yes you can! And it’s a really nice view from up there!)

 

((I also found some lasagne that I had forgotten about in my freezer. Just wanted to tell you that because it made me super happy!))

 

//Jag antar att det första tecknet var hur svårt det var för mig att komma upp ur sängen igår morse, trots att jag verkligen älskar mornar. Jag snoozade i en timme och sedan spenderade jag ytterligare en halvtimme i sängen med att kolla på saker i mobilen. Eller kanske var första tecknet på gymmet i Tisdags när jag bara klarade av precis vad jag ”måste” och ingenting mer.

 

Det andra tecknet kom en timme senare med den första nysningen.

 

Ytterligare en timme senare började jag få lite ont i halsen. Ungefär här bestämde jag mig för att hoppa över dagens konditionspass och ta en promenad istället. Det var väldigt trevligt, jag behövde verkligen frisk luft och tid att tänka. Jag gick längs min vanliga promenadväg men bestämde mig sedan tydligen för att ta reda på svaret på en fråga som jag har funderat på länge ”kan man gå över Älvsborgsbron?”. Det är en väldigt stor bro som går över älven i Göteborg.

 

Grejen är den att den här bron är cirka 900 m lång. Inte så långt att gå eller hur? Den andra grejen är att den här bron ligger cirka 5 km bort från min lägenhet. Så ja… Jag kände mig för sjuk/sliten för att träna kondition och gick därför ca 11 km istället. Fantastiskt beslut! Det var visserligen en väldigt trevlig promenad och jag fick se många fina platser som jag aldrig sett innan men en kan lugnt säga att jag kände mig ännu mer sliten när jag kom hem igen.

 

Så jag somnade i några timmar och gjorde sedan bananglass innan jag satte mig för att skriva det här. Men jag ville ändå använda de här bilderna av lite sämre kvalitet som jag tog ikväll, bara för att visa min Canada sweatshirt som jag bor i när jag vill känna mig gosig. Jag köpte den i Kanada 2012 och den är alldeles för stor nu för tiden, men jag älskar den!

 

(För att besvara frågan: ja det kan man! Och det är väldigt fin utsikt där uppe från!)

 

((Jag hittade också en portion lasagne som jag glömt bort i frysen idag. Ville bara säga det för det gjorde mig jätteglad!))

Don't you tell me what you think that I can be

3lla

There is something special about beating your own mind. Ever since I was a kid there has been this voice in my head saying ‘this is not good enough, you are not good enough’. Or like most people put it “I’m my own worst enemy”.

 

And for many years I believed that voice.

 

This past Tuesday I proved my mind wrong.

This past Tuesday I did 45 min cardio and did not even feel like dying. Why? Because the challenge was not physical. The challenge was that stupid voice who for years had been saying that there isn’t even any use in trying. You can never do 45 minutes cardio. You will never get healthy. You might as well give up.

 

I don’t think I’ve had as much energy in my life as I had after that cardio workout. I felt invincible. High on adrenalin, strong, proud. It was the best feeling ever. And the voice said “This is nothing. It’s still not enough. You should have gone an hour”.

 

And I said “shut up voice, I’m awesome”.

 

Don’t let that voice stop you. Own your accomplishments. Be proud!

 

//Det är någonting särskilt med att vinna över sitt eget medvetande. Ända sedan jag var liten så har det funnits en röst i mitt huvud som har sagt att ’det här är inte tillräckligt bra, du är inte tillräckligt bra’. Eller som många andra formulerat det ”jag är min egen värsta fiende”.

 

Och i många år trodde jag på den rösten.

 

Förra tisdagen motbevisade jag mitt medvetande.

Förra tisdagen körde jag 45 minuter cardio och det kändes inte ens som att jag skulle dö. Varför inte? Därför att utmaningen var inte fysisk. Utmaningen var den idiotiska rösten i mitt huvud som i åratal sagt att det inte var någon idé att ens försöka. Att jag ändå aldrig skulle kunna köra 45 minuter cardio. Att jag ändå aldrig skulle lyckas bli hälsosam.

 

Jag tror inte att jag någonsin har haft så mycket energi i hela mitt liv som efter det träningspasset. Jag kände mig oövervinnerlig. Hög på adrenalin, stark, stolt. Det var den bästa känslan någonsin. Och rösten sa ”Det här är ingenting. Det är fortfarande inte tillräckligt. Du skulle ha kört en timme”.

 

Och jag sa ”häll käften, jag är fantastisk”.

 

Låt inte den där rösten stoppa dig. Äg dina prestationer. Var stolt!