Mirjam Therese

Take Time to Appreciate How Far You Have Come

30 Mars 2017 | 05:59

Right now we’re having a course about personal and professional development and in this course we were asked to taking a test called “strength finder” in which the test “determines”* your five biggest strengths and gives you an action plan for how to work with them.

One of my top five were “achiever” and in the description there was this sentence that really hit me; “Achievers tend to move on to the next challenge without acknowledging their successes. Counter this impulse by creating regular opportunities to enjoy your progress and accomplishments.”

For the last couple of weeks I’ve been a little bit frustrated by lack of progress in my work out. The thing is: there has been progress. I have improved. Not only can I lift heavier but run further. I can walk on my toes, I feel more energetic than ever. But as I don’t acknowledge these things as progress, as success, it feels like nothing is happening.

Less than two weeks ago I broke my personal record on the cross trainer by far and spent 45 minutes on cardio (you can read about it here). This would have been impossible only a few months ago. Only a few days later I broke the record again, accomplishing 60 minutes on the cross-trainer. When I started working out again in November, 10 minutes was horrible on a lower resistance. That’s success. That’s basically the definition of success. But I walk around being frustrated with a lack of progress.

And suddenly 45 minutes is no longer success, it’s expected. Suddenly I need to manage those 45 minutes on a higher resistance, suddenly I’m alternating between 22 and 30 (5 minutes of each), getting frustrated when I can’t do the entire thing on 30. Thinking there’s no progress. That I haven’t progressed.

In a way, this test was almost ridiculously important to me, because it helped me see my own behaviour in a new light. It helped me realize that yes, there is progress, yes, I am progressing. I just need to make sure to take the time to reflect upon and appreciate it.

This is where I took the test if anyone’s interested. We got an access code from our teacher so I’m not sure about how it works if you don’t have one. It looks like you might have to buy one.

* Please remember that these sort of tests are not always right and even when they are they don’t test everything. The best tests only get it about 70 percent right.

//Just nu har vi en kurs om personlig och professionell utveckling och i den här kursen ombads vi att ta ett test som heter ”strength finder” i vilket tester ”avgör”* dina fem största styrkor och ger dig en action plan för hur du kan jobba med dem.

En av mina topp fem var ”achiever” och i beskrivningen fanns en mening som verkligen träffade mig ”Achievers brukar gå vidare till nästa utmaning utan att kännas vid sin framgång. Motverka den här impulsen genom att skapa regelbundna möjligheter att njuta av dina framsteg och prestationer”.

De senaste veckorna så har jag varit lite frustrerad av bristen på framsteg i min träning. Saken är bara den att det har skett framsteg. Jag har utvecklats. Inte bara kan jag lyfta tyngre utan också springa längre. Jag kan gå på tå, jag har mer energi än någonsin. Men eftersom jag inte erkänner dessa saker som utveckling, som framgång, så känns det som att ingenting händer.

För mindre än två veckor sedan slog jag mitt personliga rekord på cross-trainern med hästlängder och körde 45 minuter cardio (du kan läsa om det här). Det hade varit omöjligt för bara några månader sedan. Bara några dagar senare så slog jag det nya rekordet också och klarade 60 minuter på cross-trainern. När jag började träna igen i November så var 10 minuter hemskt, och då på lägre motstånd. Det är utveckling. Det är mer eller mindre definitionen på utveckling. Men jag går runt och är frustrerad på grund av att jag inte utvecklas.

Och plötsligt är inte längre 45 minuter framgång, det är förväntat. Plötsligt behöver jag klara de 45 minuterna på högre motstånd, plötsligt alternerar jag mellan 22 och 30 (5 minuter på varje) och blir frustrerad över att jag inte klarar hela på 30. Och känner att det inte sker någon utveckling. Att jag inte utvecklas.

På ett sätt var det här testet nästan löjligt viktigt för mig, för det hjälpte mig att se mitt eget beteende på ett nytt sätt. Det hjälpte mig att inse att jo, det sker utveckling, jag utvecklas. Jag behöver bara se till att ta mig tid att reflektera över och uppskatta det.

Jag tog testet på den här sidan om någon är intresserad. Vi fick en access code av vår lärare så jag vet inte riktigt hur det fungerar om du inte har någon. Det verkar som att man behöver köpa en.

* Kom ihåg att den här sortens tester inte alltid har rätt och även när de har det så testar de inte allt. De bästa testerna är bara runt 70 procent rätt.